Känner bara att jag behöver skriva av mig lite nu när jag flyttat och allt möjligt har hänt.

Anledningen till att jag ens ville flytta från stockholm till Trelleborg (skåne) var för att lägga av med droger och få ett bättre liv. Visste inte att det skulle vara så här tufft. Visst lägenheten och hela stället är allt man kan önska sig men jag mår bokstavligen skit här. Trodde det skulle vara en dröm att äntligen få bo ensam med min mamma och lillasyster. Jag hade fel. Vi har våra stunder när vi har det bra men jag känner mig bara ivägen med dom. Min lillasyster är snart 3. Hon behöver uppmärksamhet det vet jag. Men att jag har vant mig vid att bara göra allting så att min mamma ska få det lite lättare ska ju vara bra. Men det känns som om att min mamma bara tar mig förgivet. Alla saker jag vill göra för att jag ska må bra händer inte. Eller så händer det men lillasystern hamnar i centrum och allt blir ett helvete. Och jag blir ännu mer deprimerad och hjälper mamma med problemet och sen är det inget mer med det. Jag vill inte bara ta hand om dom jag vill ta hand om mig själv också. Men det är så svårt när man blivit uppväxt på det viset.. Är det här normalt eller är det bara jag som är problemet?

 

Jag saknar mina vänner i stockholm. Jag saknar att röka och dricka

jag saknar bara allting där..